Så ibland när vi träffas kan jag liksom se utifrån på hur störig vår storfamilj är, när inga andra barn finns att medskyllas för skrik och skrän menar jag.
Nå. Åtminstone den gången småtrollen slängde jordgubbar på hennes granne.
Men så ostörig som la familia var idag har den sällan varit faktiskt.
Förmodligen mest beroende på att den inte var hemma.
Men ändå.
Och även om jag är helt säker på att hon står ut med mitt familjekaos som besökare så blev det lättare för mig att stå ut i eftermiddag när det var lugnt och tyst här.
Ja, jag hade till och med satt ut hundarna som annars brottas fejkmorrar för att impa så fort det kommer någon, nämligen Freud och Nestor.
Så vi fick en lugn och skön eftermiddag.
Något jag verkligen behövde.
Igår var jag helt under isen. Grät och hade mig. Lät allt bubbla upp. Hade nästan panik över det faktum att jag var helt ensam i den här skiten. Herr B, som både oförstående och förnärmad lite syrligt påpekade att han fanns här, förstod inte vad jag menade.
Det är väl klart att jag har honom. Och det är jag glad för. Men hur mycket jag än berättar och förklarar har han aldrig varit där jag är. Han kan inte förstå allt.
Kära E förstår.
Och det sköna blir då att man inte behöver säga så mycket om just sitt mående. Det blir underförstått.
När hon mitt i allt elände ringde igår och tänkte titta förbi blev jag glad.
Och lite förvånad över min egen reaktion. För jag borde ha försökt avstyra. För så gör jag. Ingen ska väl behöva mötas av ett psykfall när de kommer...
Nå. Det behövde väl egentligen inte hon heller eftersom hon möttes både av halloweenpynt och nybakt bröd.
Och inte minst en vacker ogråten kvinna i sina bästa år.
Men hon visste. Hon vet. Att fast det inte syns så finns det.
Och det är guld värt.
Har ni tänkt på att det där med vänner är rätt lustigt...?
Jag menar, det kan ju finnas människor i ens närhet som är hur lika en själv som helst - men som trots det går en på nerverna eller att det aldrig någonsin klickar.
Sedan finns det såna som E- Hon är nog egenligen inte lik mig på särskilt många plan. En annan livsresa. En annans sorts familj. Ett annat liv. En lite annan ålder. Ett annat sätt att vara. Hemska tanke, jag tror inte ens vi röstar på samma parti. Eller jo, det gör vi nog kanske. Puh.
När vi träffades klickade det direkt. Vi hörde ihop på nåt sätt. Förstod varandra. Hade kul ihop. Hade allvarligt ihop. Trivdes.
Ooooo, vilken kärlekshistoria, haha.
Ja, kanske gifter vi oss till våren.
(Och läser hon den här kärleksförklaringen nu så döör jag!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar