Totempåle

Näst sista terapisittningen.
I min förtvivlade jakt på en försvunnen barndom hade idag (o)turen kommit till min älskade moffe.
Men eftersom vi - förstås - redan avhandlat ämnet MOI ganska grundligt, och dessutom gått igenom allt jag vet om resten av min familj fanns det inte så mycket kvar att säga om morfar som inte redan var sagt.
Snopet och rumphugget. Nu när han skulle få en egen dag och allting.
Varvid jag försökte förklara för terapeuten att han är värd ett bättre öde än min fåordighet.
Att sammanfatta honom till en snäll och hjälpsam man som försökte finnas till för hela världen, som hade en blå fjällrävenjacka, kunde berätta de allra mest underhållande anekdoterna, tyckte att varje fyraåring skulle lära sig att hantera en kniv och som levde enkelt - och helst ute vid en eld - utan en tanke på status eller prylar...
Var till och med kortare än när jag tvingades krympa ner hans nekrolog till det jag tyckte då var en skärva av ett liv.
Nå. Nu är ju min terapeut tack och lov rätt så clever och hade redan bilden klar.
Men ändå.
Jag kände inte ens att jag hade nära till gråten, haha.
Nämen, det trygga jag har tagit med mig från min barndom står momme och moffe för.
Som ett par extraföräldrar.
Liksom självklart.
Det blir väl kanske aningen fåordigt då.
Hur som helst fick jag alla mina egna(!) anteckningar om knasigheter i min uppväxt med mig hem.
Vad jag nu ska ha dem till.
Det är ju helt enkelt mina minnen ur min egen snäva synvinkel.
Att jämföra dem med andras minnen skulle inte tjäna nåt till.
Att jag sedan kan tänka mig flera inblandade som skulle ha nytta av mina anteckningar...tja, det är en annan femma.
Hehe. Kanske får kopiera upp och skicka. Helt anonymt.
Jag såg en sån fin dokumentär igår kväll. Den handlade om ett minoritetsfolk på en ö utanför Canadas kust. De hade som på så många andra ställen körts över och trasats sönder av kolonisatörer genom århundranden.
Men på senare tid hade de hittat tillbaka till något som liknade deras gamla sätt att leva och förhålla sig. Till sin egen kultur. De förklarade att det var viktigt att återknyta till historien för att kunna ta sig till framtiden. Vackert va?
Och så grät jag. För det är förstås det jag har pysslat med i terapin.
Så nu ska jag gå ut och  hugga mig en totempåle. För att hylla min förfäder. Utan vars inblandning jag inte ens hade funnits.