I aim to please, del sjuttielva

Mammas sambo klagar visst över att vi aldrig träffas.
Usch, mammas sambo...visst låter det trist?
Men vad säger man då: plastpappa, styvpappa?
Det blir också lite konstigt eftersom jag flyttade hemifrån precis när de träffades och han har aldrig varit min pappa.
Nå.
Whatever.
Barnens moffe klagar visst över att vi aldrig träffas.
Så därför bjöd jag hem honom och min mor på middag idag.
Fast med tanke på att han är kinkigare än ett barn när det gäller maten kanske hans nöjdhet kommer av sig när jag serverar kycklingköttbullar med garam masala och massor av vitlök, hehe.
Närå. Snel som ja ä kommer jag även med höggastronomisk precision att tillaga falukorv i ugnen och ett lent potatismos utan konstiga kryddor.

Jag känner mig uppåt idag.
Kanske delvis för att jag hittade en gudomligt smarrig ostbricka på halva priset på Willys och snart har goffat i mig två av ostarna till lunch.
Men kanske också delvis för att jag åkte på semester och överlevde.
Det är inte kattskit.
Kanske kan jag till och med se lilla värdelösa mig i ett något varmare och mjukare sken framöver bara för den skull.

Förresten tycker jag inte att folk(!) reagerar tillräckligt mycket på att MOI numera är tatuerad. Eller gaddad, som vi tatuerade tydligen säger.
Den enda som gjort det är 9-åringen. Han säger att jag är för snäll och för svag för att passa i en tatuering. Haha.
Äh, förresten är det nog jag som inte reagerar tillräckligt. Jag borde väl liksom det. Särskilt med tanke på att jag alltid sagt att jag absolut inte under några som helst omständigheter...
Nu känns det som att jag alltid haft ett fågelhuvve som stuckit upp ur blusen.
Och dessutom känner jag mig precis som vanligt.
Varken coolare, snyggare, tuffare eller för all del starkare.
Snacka om antiklimax.
Vaddå tjatar? Äh, vänta bara tills polletten trillar ner och jag ångrar mig. Då ska ni få se på inlägg!

Herr B:s lilla 46:a avbildad i betong och använd som dörrstopp.