Depressionens fula tryne...

...gör mig missunnsam, snarstucken och elak.
Jag som annars gläds med andra så jag gråter.
Det är helt galet att inte känna igen sig själv.
Att tappa bort sig själv.

Äh.
Jag skriver om fotokursen istället.
Med tanke på att jag har använt min fina systemkamera varje dag i flera år är det förstås hög tid att jag lär mig några avancerade funktioner.
Hon som håller i kursen är en välkänd porträttfotograf med egen firma här i stan. Och hon verkar mycket bra på att lära ut.
Dessutom är ett par av mina compadres lika hängivna fotografer som jag så vi hann också ge varandra värdefulla tips och knep.
Synd bara att kursledaren hade så stark parfym. Eller var det nån som satt invid mig? Inte för att det luktade dåligt...men, huvva mycket.
Efter ett tag kom jag på att det var min egen kamera som doftade. Av plommondoftljus.
Jag förvarar nämligen min bebis i ett litet skåp där jag även har alla värmeljus.
Ha ha.
Nå. Kontentan av gårdagen blev i alla fall att jag som har närbildslinser kan sluta sukta efter ett svindyrt objektiv, att jag ska investera i ett stativ för att få skarpare bilder i sämre ljus, att om jag känner mig lat faktiskt med gott resultat kan ställa in kameran på full automatik och att jag kan lura kameran att flytta fokus.
Inte fy skam efter endast en lektion av tio.

Hur jag ska orka resten av kursen vet jag däremot inte.
Men jag får väl kapa nåt annat.
Livet till exempel.
Som jag gjorde igår när jag travade in på dagis, tog en unge under armen och deklarerade att maken jobbade över och att jag därför inte kunde komma loss för kvällens föräldramöte.
Vilket var absolut sant. För ljuger gör jag icke.
Men när herr B plötsligt kom hem tidigare blev det liksom lite mindre sant.
Nå. Vad är väl ett missat föräldramöte...när man haft barn på samma dagis och med i princip samma fröknar i 14 år?
Förresten behövde jag kvällen till att fortsätta tycka synd om mig själv, sova en skvätt, skälla på barnen som inte sköter sina läxor, hålla ögon och öron öppna eftersom det var 9-10 barn, ungdomar och flickvänner här och inte minst lösa ett par korsord.
Ah, det kanske är det som är livet...?
Det är inte lätt att veta.

Och idag då?
Jo, jag skulle träffa fina S och bebben.
Men jag orkar inte. Så jag sköt på det till imorgon.
Jag har upptäckt att man kan göra så när man inte mår bra.
Det är inte klokt vad jag utvecklas va?
Dessutom måste jag vila mig i form inför helgens begivenheter med tjejdag på stan, barnvakt och parmiddag (roligt ord, tycker jag).
Och så var det visst ett till föräldramöte....Men det kanske jag helt enkelt skiter i. Utan anledning. Och kanske bara låtsas att jag inte heller är klassförälder detta sista år i grundskolan. Om jag vågar. Och fortfarande känner mig elak.