La Dolce Vita

Ja, veckan har ju varit minst sagt eländig.
Vidrig.
Avbokande.
Självömkande.
Ångestfylld.
Och så vidare, runt runt i en liggande åtta.
Men i vanlig ordning reste jag mig på nio och en halv.
Det fanns nämligen en sak jag i det längsta vägrade avboka:
Fredagens sminklektion!
Haha.
Humor va?
Att mitt i värsta depressionen och helt utan skyddsnät ta en god vän under armen och åka till stan för glitter och glamor.
Bildligen och bokstavligen.
Och kanske är det inte så dum medicin att få sitta och bli ompysslad, få höra att man har fin hy och vackra ögonbryn samtidigt som man inser att man visst har ögonlock som går att sminka.
Ytlighet är nog egentligen ingenting att vara rädd för.
Ska man ändå må dåligt är det ju roligare att glittra medan man gör det.
Nej, jag ska inte skämta mer.
I sanningens namn var gårdagens egotripp en riktig tankeställare.
Varför är jag jämt så rädd att anstränga mig?
Skulle verkligen himlen rasa ner om jag gick omkring och var lite snygg?
Den piffiga makeupparen hade inte mycket till övers för mina - i mitt tycke - övertygande ursäkter.
Att ha idrottat varje dag i halva sitt liv och tagit hand om småbarn under den andra halvan samtidigt som man har vigt sitt yrkesliv åt att jäkta mellan varmvattenbassänger och gympapass behövde tydligen inte alls påverka ens sunkighet.
Så jag slog till och köpte lite smink.
Eller ja, ni känner ju mig. Rättare sagt slog jag till och tog en längre lektion och fick då produkter för hela summan. För nog var det huvva dyrt. Inte som att köpa en tidning för att få den medföljande mascaran om man säger så.
Så idag är jag också snygg. Inte glittrig dock, men kanske åker det på till kvällen.
Kan det ha tagit två minuter kanske. Att anstränga sig.
Två minuter av egentid.
Because I´m worth it.