Nej, jag är inte bitter

Det blir lätt tunga samtal när man är på rehab tillsammans med en massa andra som av en händelse också är på rehab.
Inte tungt på det där gråtiga viset...
Utan mer att jag fortsätter att grubbla och fundera när jag kommer hem.
På andras liv. Andras diagnoser. Andras resor. Andras styrkor.
Och det väcker förstås en hel del när det gäller mig själv också.
Kanske är det nyttigt att spendera dagarna så...
Men kanske blir det lite väl mycket fokus på det sjuka.
Det som jag kämpar som ett djur för att undvika.
Idag pratade vi om svåra saker.
En av mina compadres är en ung tjej som jag tycker så himla mycket om.
Hon brukar inte öppna sig och jag känner mig hedrad som fick förtroendet.
Och i vanlig ordning känner jag så starkt att jag vill hjälpa henne.
Nå. Kanske kan jag göra det i liten skala genom att bara dyka upp, vara lite social och göra mina timmar.
Eller så gör jag skada genom mitt sätt att vara. Vad vet jag.

Hur som helst...
Blev jag trött på mitt sjukjag och bestämde mig för att veckohandla.
Alldeles själv, utan skyddsnät och handlingslapp.
Dessutom plågade jag mig själv att strosa i maklig takt och vända och vrida på pålägg och vitkålshuvuden.
Jag jobbar så hårt på att inte stressa upp mig att jag blir stressad, haha.
Sedan hämtade jag lilleman på dagis. Så som friska mammor gör.
Om en stund ska vi göra tacos tillsammans.
Sedan har jag planerat att bryta ihop.
EFTER alla friskheter på måstelistan.

Vem behöver Paolo Coelhos visdomsord när man får strippen BITTER i Norran varje vecka?