Hundska

Om jag kunde prata hundska skulle jag tala om för Freudan att hon inte behöver vara ledsen över att bli lämnad hemma när herrarna får åka på utflykt.
Jag skulle tro att man helst slipper kastreringsutflykter.
Nu går hon istället omkring och surar. Ser förnärmad ut. Sitter vid ytterdörren och gnäller och hoppar upp i fönstret i matrummet och spanar efter bussen.
Ingen kan se så förbigången ut som Freud. Trots att man i hennes lurviga ansikte inte ens kan se ögonen.

Jaja.
Dagen igår...
K-a-t-a-s-t-r-o-f.
I ett försök att bli av med mig själv tog jag Sobril redan på morgonkvisten.
Men så fick jag dåligt samvete inför att boka av terapin och ringde mamma för att tigga skjuts.
Struntade i min barndoms ryggsäck och skopade istället upp alla mina svarta tankar hos terapeuten.
I något släpiga ordalag då.
När jag kom hem däckade jag i sängen.
Svarade visst i telefonen vid något tillfälle, men det minns jag inte.
Och så hittade jag en lapp där det stod att 9-åringen och hans kompis lånat min dator.
Sov förbi middagen och klev upp lagom till Bolibompa.
Ännu tröttare.
Ännu uppgivnare.
Ännu ynkligare.

Skönt att få sova. Och idag är det väl bättre ändå?
Eh, nej.
Det funkar inte riktigt så när man är sjuk.
Vilket kan vara svårt för omgivningen att förstå.
Och naturligtvis helt omöjligt för mig själv att förstå.

Efter en turbulent morgon skickade jag föräldralediga herr B och 4-åringen till veterinären.
Tänkte somna om och tycka synd om mig själv hela dagen.
Men eftersom tankarna på allt jag var tvungen styra upp sköt omkring som pilar kors och tvärs var det lika bra att kliva upp.

Jo. Badhuset i eftermiddag. Min skräck. Både stressen, ljudnivån, det kalla vattnet, den fysiska ansträngningen och min slimmade baddräkt i storlek 36.
Och så var det ju pengar och bensin till en 15-åring som åker med gänget till stan ikväll.
Pengar, planering och hämtning av 12-åring plus kompis på disko.
LAN:ande för 9-åring och kompis.
Plus att jag faktiskt inte vet om jag hade bestämt med min vän herr M om vi skulle träffas ikväll eller om vi bara löst hade pratat om det.
Vilket jag kanske skulle ha koll på om jag orkade öppna mina meddelanden på fejjan. Men nu ligger det så många oöppnade där att jag inte vågar. För det kan ju hända - o hemska tanke - att det är nån som vill mig nåt.
Nä, tacka vet jag kära E. Hon ringde igår och frågade om vi skulle ses idag. Näää, pep jag ynkligt. Passar mig bra, skrattade hon. Så skrattade vi båda två. Bästa sortens vän.

Äh. Om man kanske skulle Carpe Diem lite grand.
Ta på sig 75% märkestäckbyxorna och gå ut och fota lite tjock frost till exempel. Eller nåt annat lika produktivt och samhällsnyttigt.