Sweet home Alabama

Hemma igen.
Från 13 grader och gröna gräsmattor till minus fem och florsocker över hela alltet.
Två skilda världar.
Åtminstone geografiskt.
För närheten till min kära vän V känns förstås fortfarande.
När man lever i koko-land är det inte lätt att hitta någon man kan dela helt bisarra grejer med.
Därför håller jag hårt om V.
Hon vet. Hon förstår. Hon har varit där själv. Hon är där själv.
Jag brukar skoja och säga att hon och jag är de två enda normala psykfallen.
Eller, skoja och skoja...
Vi är ju det.
Lever våra normala svenssonliv parallellt med diagnoser, psykbryt och dosetter fulla med psykadeliska piller.
Det roliga är också att både våra barn och män liknar varandra.
Efter fyra dagar med V:s sämre(!) hälft är jag helt övertygad om att han och herr B kommer att finna varandra under vår gemensamma semester till sommaren.
Å. Jag tycker så mycket om kära V. Och trots att vi känt varandra ett bra tag blev veckans nedslag i Hufvudstadens radhusförortsliv en klockren fullträff.
Jedrar vad vi är lika!
Jedrar vad vi förstår varandra!
Jedrar vad vi har samma knäppa grejer för oss!
Nämen vet ni...
Att anledningen till att jag tyckte att V var värd att lära känna närmare en gång i tiden var att hon då varit i ungefär samma situation som jag just hamnat i. I och med min sjukskrivning. Krasch. Bom. Bang.
Men sedan...
Fick vi mer gemensamt.
Och nu...
Är hon väldigt viktig för mig.
En rolig, allvarlig, lättsam, svårmodig, smart, underfundig, krass person som jag tycker så mycket om.
Jajaja. Jag tycker ju om alla. Men inte som henne. Hon står i en klass för sig.
Jag tycker också om hennes familj. På det sättet att vi går så bra ihop att man kan tro att vi alltid känt varandra.
Men det är väl så det känns...
När det är meningen.