Om jag lugnat ner mig?

Häh!
Knappast.
Sitter fortfarande i samma läckande eka för att jag själv slagit yxan i båten.
Eller nåt.
Men om man ägnar sig åt barnens julklappar kan man ju mota bort det värsta i alla fall.
Jo. Jag känner mig ganska klar.
Bra julklappar också.
Av bara farten fick jag en snilleblixt och handlade en till maken också medan jag ändå väntade på att ett par grabbar skulle bada färdigt.
En sån där grej jag vet att han vill ha, kan aldrig klura ut, skulle aldrig köpa själv, men kommer att bli glad när han får.
Bästa sortens julklapp.
Men själva julen...
Äääh, jag vet inte.
Jag har gått all in så många jular utan att nån brytt sig så i år seglar jag bara med.
Fokuserar på mina egna barn och låter resten av släkten tråka sig på valfritt vis.
Klart vi ska baka ett ton pepparkakor.
Klart vi ska tokpynta huset.
Klart vi ska göra snögubbar.
Men i övrigt vet jag inte.
Det kan vara sånt jag vaknar av på nätterna...
Och blir arg över att jag får ångest av på dagarna.
Nejmenhörrni, vi är inte där än.

15-åringen lagade sin sedvanliga tisdagsmiddag idag:
Kotletter i ugnen med tomat och mozzarella på och med en gudomligt god sås bestående av crème fraîche och Philadelphia sweet chili. Och potatismos. Och en jättesmarrig fetasallad.
Nog för att jag hjälper till en del men det är en skön skillnad mot att göra allt.
Nu stack han till tvåochenhalvdags Lan:ande i hyrd kvarteslokal i grannbyn.
Ja, herregud - han är stor nu.
12-åringen har en övernattningskompis här och 9-åringen har lagt sig tidigt i väntan på morgondagens bowling med bästa kompisen.
Så här blir det ganska folktomt.
Skönt.
För jag får besök av kära E som ska försöka köra hit i sin stela ryggkorsett. Jag höll på att börja böla när hon ringde. Det kändes verkligen tajmat att just hon ville komma. Jag saknar henne.

I övrigt tänker jag sova.
Eller vad man nu gör när man inte orkar hålla sig vaken.
Eller så håller jag mig vaken för att jag inte orkar sova.
Vi får se.
Imorgon är en annan dag.