Gyllne morgon

Min morgon började med att tre små barn bråkade om storebrors gitarr.
Jag försökte styra upp. Försökte skicka ärendet vidare till den andra föräldern.
Resultatet? Nja, inget vidare.
Men ändå - ett vanligt litet tjafs i en vanlig familj.
Om det sedan visade sig vara med min sista droppe energi jag försökte medla och sedan halkade in i en hopplöshet så stor att jag fick en ångestattack är kanske inte lika vanligt.
Inte normalt i alla fall. Hoppas jag. För jag vill verkligen inte att nån ska ligga och krampa i fosterställning för att hjärnan blir överbelastad med skräp.
Jag hörde av en läkare att man har jobbat en del med att möta ångestattackerna. Ta emot dem. Ge efter. Jobba sig igenom. Ungefär som vid en förlossning antar jag. Och dessutom möta och ta emot ångesten när man känner att det håller på att pysa över. Stanna upp och låta attacken komma.
Om jag inte vore så slut och skakig skulle jag skriva ett spydigtnedlåtandeigenkännandeförvirrat hehe.
Att bejaka sin ångest....?
Jag som har spjärnat emot i hela mitt liv.
Kanske vi nu till och med är inne på det här tokiga ordet acceptans....?
Nämen, jag förstår andemeningen.
Så många strategier jag utvecklat genom åren för att hålla ångesten borta.
Jag har sprungit. Sprungit. Sprungit.
Tills jag inte orkade mer.
Men jag har sjutusen strategier till i bakfickan.
Problemet är bara att jag inte orkar plocka fram dem tillräckligt ofta sedan jag sprang, sprang, sprang rätt in i en tegelvägg och stukade både kroppen och den där man annars klarar av att tänka med.
Så därför blir ett litet gitarrtjafs en utlösare.
En dörröppnare. Och ångesten står ju alltid redo bakom dörren så han pressar sig in direkt.
Eller ut. Kanske ångesten går ut när man får en attack som sätter sig i kroppen?
Whatever.
Äh, vad var det jag skulle skriva om egentligen? Jag känner att jag tappar tråden här. Hej och välkomna till mitt allmänna inlägg om ångest som går ut på att skriva just ångest så många gånger som möjligt.
Jo, nu är jag med. 
Jag accepterar inte min ångest. Jag tar inte emot den, jobbar mig inte igenom den och jag låter mig inte få attacker när som helst.
I morse jobbade jag emot den så mycket att jag till slut lyckades sträcka ut benen. Gör inte det, säger jag. Det är mycket jobbigare att krampa med raka ben som man håller emot än att göra det i fosterställning.
Och så försöker jag liksom nästan profylaxandas för att häva attacken. Lyckas förstås aldrig. Det enda som händer är att jag blir yr.
Men under en attack är det inte hjärnan som styr. Det är kroppen. Antagligen har hjärnan öppnat dörren och släppt ut(!) allt det svarta. Så därför ligger jag där nästan nollad. Jag hör allt som händer runt ikring, men jag kan inte svara eller ens riktigt ta till mig vad nån säger. Det är som att jag stängt av trots att kroppen jobbar hårt, hårt.
Jag vet att den kliniska termen är Panikångest. Kanske kan det stämma om man har spindelfobi och det plötsligt kryper en långbent sak över ena kinden. Jag menar, om ångesten triggas av nåt speciellt. Nåt påtagbart.
Jag har oftast inte panik när mina attacker kommer. Det är nog mer så att ångesten har ackumulerats under lång tid. Och till slut ryms det inte mer, så jag rämnar.
Att jag får ett psykbryt (ett ord jag inte får använda för omgivningen) för att barnen halvbråkar om en gitarr har förstås ingenting att göra med just den situationen.
Däremot blir det droppen som får ångesten att rinna över.
Jag vet vad min ångest bottnar i. Är fullt medveten om varför jag har ångest. Men jag kan aldrig veta när dörren ska öppnas för att släppa ut alltihop.
Och jag V-Ä-G-R-A-R att stå där och hålla upp dörren och låta mig svepas med mot bränningarna frivilligt.
Kanske är det dumt. För i bränningarna hamnar jag ju hur som helst.
Kanske blir allt bara jobbigare för att jag spjärnar emot.
Men kanske är det friskt att inte välkomna det sjuka.
Kanske är det friskt att flamsa runt på facebook och ignorera mörkret i skallen så länge det går.
Kanske är det friskt att lösa korsord för att slippa tänka.
Kanske är det friskt att samla på klistermärken och pyssla ihop små grunkor och ge till vänner, även in absurdum.
Äh, jag vet inte.
Jag vet ingenting.
Det finns ett begrepp som heter Coping, som jag snuddade vid under sjukgymnastutbildningen.
Det handlar om vilka strategier vi har för att hantera smällar i livet.
Ett rätt så intressant forskningsområde.
Kanske måste jag fördjupa mig i det för att ta reda på vad som funkar bäst när man förgås av ångest.
Det finns säkert studier på det. Som på allt annat.
Men idag orkar jag inte.
För den här dan....var liksom över redan innan den börjat.