Sopp-terapi?

Inte bästa dagen idag.
Och inte blir det bättre när man sitter på terapin och har fokus på allt som inte är bra.
Det är tunga tankar och nära till gråten.
Allting bubblar och har sig.
Hela tiden.
Jag är en sån himla superexpert på att tränga bort och skämta att jag ibland (nästan) glömmer hur svart det är.
Men så var det den här grejen med att vara slut...
Så slut att det inte går att tränga bort och skämta.
Så slut att man inte har någonstans att ta vägen.
Att vara mer eller mindre konstant deprimerad skrämmer mig.
Jag vet att det finns bipolära som fastnar i det och att jag skulle kunna vara en av dem.
Jag säger inte att det blivit så. Men jag mycket väl medveten om att risken finns. Att bipolaritetens svängningar inte går att förutsäga.
Att det kanske inte spelar nån roll hur mycket piller jag än tar, hur mycket jag än skämtar och skrattar ute bland folk och hur mycket jag än pysslar med för att avleda mörkret.
För nej - man kan inte ta sig kragen och bli av med en depression bara för att man vill. Tror man det har man aldrig suttit ända nere i brunnen, det lovar jag. För jag råkar vara en sån typ som tar sig i kragen hela dagarna. Kämpar för att hitta det friska. Kämpar emot det sjuka. Om så med min sista gnutta energi.
Ja. Ja. Ja. Kanske behöver jag acceptera läget. Säger en del. Säger jag själv. Ibland. 
Ända tills jag träffar på nån som gjort det. Och bosatt sig nere i brunnen och slutat försöka ta sig upp. Tappat gnistan. Ooo, det finns många såna. Överallt. De skrämmer mig.
Och så skrämmer jag mig själv när jag ser alla olyckssystrar på livets stig och ser på dem på det hemska sättet.
Det är inte jag. Det är depressionen som förvrider. Den är bra på det.
Den jäveln.
Trots klänning, strumpbyxor och till och med eyeliner och glad musik på radion grät den här till synes helt vanliga mamman hela vägen från sin rehabilitering till upplockning av tre skolbarn längs vägen.
Av alla och inga anledningar alls på samma gång.
För att hon sitter på fotokurs på en skyddad verkstad istället för att jobba.
För att gruppen hon lärt känna och tycka om där är i ständig förändring. Någon går vidare och lämnar henne kvar och någon faller ifrån och påminner om det kan vara hon som står på tur.
För att hon inte orkar både 45 minuters terapi och 2 timmars fotokurs på samma dag.
För att hon inte får sova när hon kommer hem utan måste styra upp gulaschsoppan.
För att maken jobbar över.
För att det är föräldramöte ikväll.
För att hon har en taskig barndom.
För att hon har en taskig självkänsla.
För att hon är alldeles ensam.
I bilen.
I mörket.