Måndag. Föga förvånande.

För närvarande känns det som att jag fastnat i Måndag Hela Veckan.
Jag vaknar upp till samma dag. Samma skit. Det är upp till mig att göra rätt för att kunna gå vidare med livet. Varje kväll tänker jag att jag nog börjar närma mig en lösning. Men vaknar sedan upp till samma dag. Samma skit.
Och när det är i MIG felet sitter och inte i miserabla yttre förutsättningar blir det jäkligt frustrerande.

- Mamma grinar. Sa lilleman igår kväll när han travade förbi köket för att ta på sig pyjamas. 
- Ja, hon gör ju det. Sa herr B som gick efter.
Inget chockartat. Inget läskigt. Inga höjda ögonbryn eller tycka synd om. Bara ett konstaterande.
För att det är så den här mamman är.
Så grät jag ännu mer.
Inte för att ingen brydde sig, för det vet jag att de gör.
Men för att jag är en sån mamma som går i tusen bitar mitt på köksgolvet trots att inget särskilt hänt.
Trots att inga miserabla yttre förutsättningar finns att skylla på.

I vanlig ordning försökte jag rycka upp mig efter en stund.
För sjuttielfte gången samma dag.
Jag torkade tårarna och satte mig i fosterställning (jo, man kan sitta så) i soffan och bläddrade till Kunskapskanalen.
Där var en dokumentär om en döende kvinnas sista månader livet.
Jag såg att herr B himlade med ögonen och förmodligen tyckte att ämnet var olämpligt med tanke på min sinnesstämning, men han lät mig hållas.
Soffan fylldes på med en lustig blandning av hundar och storebröder, och till slut satt vi allihop och tittade på programmet.
Mina kunskapstörstande tre äldsta söner ställde frågor och vi diskuterade både cancer, dödshjälp och det faktum att jag skulle tycka att det var roligt om de satte på mig en clownnäsa ifall familjen ville ha öppen kista när jag dog.

Kanske är vi lite morbida. Inte vet jag. Men förutom att jag tror att det är nyttigt att prata om sjukdom och död med barn kände jag att det var precis vad jag behövde igår kväll.
Konkreta miserabla yttre förutsättningar.
För att ta udden av mitt eget luddiga mående.
För att få gråta över någonting istället för ingenting.
För att få perspektiv.

Men ändå.
Vaknade jag upp till samma dag. Samma skit. Och det är upp till mig att göra rätt för att kunna gå vidare med livet.
Kanske hade dagen bjudit på några svar om jag inte hade avbokat terapin nu på morgonen.
Kanske hade jag fått ännu fler svar om jag inte hade avbokat kära S i eftermiddag.
Men kanske, kanske gjorde jag helt rätt som avbokade båda delarna nu när jag inte orkar.
Hoppas det.
För då finns det en chans att jag vaknar upp till fredag istället för måndag imorgon.

Åka iväg och köpa mjölk och bananer ska jag hur som helst göra den här eländiga dagen.
Nu när jag ändå lät bli att däcka mig själv med Sobril igår kväll för att jag skulle köra bil idag.
Och så ska jag unna mig nåt.
För tröstätning is da shit.