Jag vet inte när, var eller hur Dårhuset fick sitt namn.
Men helt klart finns det gott om anledningar.
Nu när jag öppnade datorn hittade jag en tuggad lakritspipa.
Hm.
Ledig idag.
Eller rättare sagt "ledig".
Men åtminstone slipper jag försöka mig på konststycket att åka till terapi följt av en två timmar lång fotokurs.
Jag ska villigt erkänna att jag inte tog in särskilt mycket igår.
Sedan somnade jag när jag kom hem.
Det skulle vara lättare att se ljuset i tunneln om jag kunde se någon behållning med min så kallade rehabilitering.
Att klara av att dyka upp till olika tokerier är mer än nog för mig. Och att göra nåt vettigt av den röran känns som att det ligger långt bort.
Eller nära - fast onåbart. Som att nån dinglar med en morot framför näsan på mig men jag får aldrig tag på den.
Och jag känner mig ensam.
Orkar inte tjata om hur jag mår hela tiden.
Men samtidigt finns det ju där. Hela. Tiden.
Det är svårt att blunda för när man inte ser ljuset i tunneln.
Och svårt att blunda för när tillvaron består av sjukskrivning, terapi, Hälsans Trädgård, mediciner, svarta tankar och medicin.
En sjuk tillvaro.
Gaaaah!!!!
Äh, skit i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar