My hometown

Över hela förstasidan i morgontidningen idag:
En pizzabagare som uppfunnit den nu mer eller mindre riksbekanta fusionen mellan en en inbakad pizza och ett hamburgermål vinner ett pris.
Och naturligtvis inte vilket pris som helst heller. Utan en tåmla. En tårta med en inbakad semla.
Goda idéer ska belönas. Säger kommittén.
Äckliga också. Säger jag.
Men faktum är att den enormt bulliga och välfyllda Calskroven är mycket populär här i Skellefteåtrakten.
Har man inte ätit en själv så känner man givetvis någon som gjort det.
Och alla påstår faktiskt att den är god.
Med tanke på att MacDonalds försökt öppna här två gånger och båda gångerna fått krypa från Schtaaan (som vi säger) med svansen mellan benen kan man ju konstatera att vi har en egen vilja när det gäller snabbmat.
Det sägs att min lilla stad är den enda i världen där Donken tvingats stänga. Men jag har inte kollat fakta. Helt vanligt kan det ju hur som helst inte vara.

Rolig förstasidesnyhet.
Och dagen börjar på ett lättsamt sätt.

Äh, det hade den gjort redan innan jag tog mig an kaffe och morgontidning förresten.
Världens sötaste och raraste herr G (kollega till B) har gjort det igen:
Nämligen förärat mig med en egenhändigt inspelad avslappnings- och meditationsskiva.
Och jag blir rörd.
Egentligen känner vi inte varandra särskilt bra ens. Och det är väl det som gör att det är så rart att han tänker på mig.

Igår kväll kände jag mig som gelé. Hela jag. Inuti och utanpå.
Visst, jag brukar ju vara slutare än slutast - särskilt dagen efter en ångestattack - men det här var någonting annat.
Först efter att jag halvlegat och sett två avsnitt av två knäppa serier sent igår kväll förstod jag vad det var:
Jag hade helt enkelt ingen ångest.
Med fötterna på bordet, rumpan nedhasad i soffan och med huvudet mot herr B:s axel insåg jag plötsligt:
- Ah, det är så här alla ni andra har det när ni kollar på tv!
- Förmodligen. Svarade B kort och självklart från en lika avslappnad människohög.
Inte ens när jag skulle gå och lägga mig kände jag att jag behövde kolla på fyra dokumentärer på Kunskapskanalen eller oja mig för att jag inte tagit Sobril tidigare under kvällen.
Nej, jag bara lade mig och sov. Utan svarta tankar. Utan otrevligheter.
Och jag har sovit gott. Inga mardrömmar. Inget vara vaken ett par timmar i stöten och vanka av och an.
Fint va?

Lite dålig tajming kanske att vara i sitt sjukdomslivs bästa form när man ska träffa läkaren, haha.
- Hur är det?
- Jo, tack! Bara finfint! (käckt). Tänkte börjar jobba heltid i eftermiddag och samtidigt köra hårt med det lilla jag har kvar på min magisterutbildning. Ja, om jag hinner innan jag ska på badhuset med barnen, göra kroppkakor och sedan vara ledare för barnens alla fritidsaktiviteter. Too de loo!

Nej, men hörrni. Kanske orkar jag tvätta håret innan i alla fall.
Och kanske är jag tillräckligt avslappnad för att våga köra till stan efter nattens massiva snöfall.