Vänner i nöd och lust

Min kära vän E har inga barn.
Så ibland när vi träffas kan jag liksom se utifrån på hur störig vår storfamilj är, när inga andra barn finns att medskyllas för skrik och skrän menar jag.
Nå. Åtminstone den gången småtrollen slängde jordgubbar på hennes granne.
Men så ostörig som la familia var idag har den sällan varit faktiskt.
Förmodligen mest beroende på att den inte var hemma.
Men ändå.
Och även om jag är helt säker på att hon står ut med mitt familjekaos som besökare så blev det lättare för mig att stå ut i eftermiddag när det var lugnt och tyst här.
Ja, jag hade till och med satt ut hundarna som annars brottas fejkmorrar för att impa så fort det kommer någon, nämligen Freud och Nestor.
Så vi fick en lugn och skön eftermiddag.
Något jag verkligen behövde.
Igår var jag helt under isen. Grät och hade mig. Lät allt bubbla upp. Hade nästan panik över det faktum att jag var helt ensam i den här skiten. Herr B, som både oförstående och förnärmad lite syrligt påpekade att han fanns här, förstod inte vad jag menade.
Det är väl klart att jag har honom. Och det är jag glad för. Men hur mycket jag än berättar och förklarar har han aldrig varit där jag är. Han kan inte förstå allt.
Kära E förstår.
Och det sköna blir då att man inte behöver säga så mycket om just sitt mående. Det blir underförstått. 
När hon mitt i allt elände ringde igår och tänkte titta förbi blev jag glad.
Och lite förvånad över min egen reaktion. För jag borde ha försökt avstyra. För så gör jag. Ingen ska väl behöva mötas av ett psykfall när de kommer...
Nå. Det behövde väl egentligen inte hon heller eftersom hon möttes både av halloweenpynt och nybakt bröd.
Och inte minst en vacker ogråten kvinna i sina bästa år.
Men hon visste. Hon vet. Att fast det inte syns så finns det.
Och det är guld värt.
Har ni tänkt på att det där med vänner är rätt lustigt...?
Jag menar, det kan ju finnas människor i ens närhet som är hur lika en själv som helst - men som trots det går en på nerverna eller att det aldrig någonsin klickar.
Sedan finns det såna som E- Hon är nog egenligen inte lik mig på särskilt många plan. En annan livsresa. En annans sorts familj. Ett annat liv. En lite annan ålder. Ett annat sätt att vara. Hemska tanke, jag tror inte ens vi röstar på samma parti. Eller jo, det gör vi nog kanske. Puh.
När vi träffades klickade det direkt. Vi hörde ihop på nåt sätt. Förstod varandra. Hade kul ihop. Hade allvarligt ihop. Trivdes.
Ooooo, vilken kärlekshistoria, haha.
Ja, kanske gifter vi oss till våren.

(Och läser hon den här kärleksförklaringen nu så döör jag!)

Happy Halloween

Tydligen är det Halloween idag.
Utklädning på fritids och på dagis.
4-åringen har frågat mig en babiljon gånger om jag ska klä ut mig till prinsessa.
Vet inte varför. Och jag blir nästan lite putt.
Jag brukar förstås alltid vara häxa.
Måste upp och rota i förrådet efter grejer så jag kan pynta huset också.
Fast det är på egen risk.
Efter musfamiljens påhälsning i somras gick herr B bananer med musfällor där inne.
Det är annars alltid kul att botanisera bland säsongsgrejer.
För jag köper ju alltid på rea efter säsong.
Jag tror att jag har en ljusslinga med pumpor som jag köpte för lite och ingenting.
Bland en hel massa annat.
Och dödskallegirlanden till matrummet är en gammal trotjänare.
Få se om jag lindar in allt i spindelväv i år. Det är nämligen ett hell att få bort.
Ah, vad kul!
Halloween är den roligaste hög(?)tiden att pynta.
Gula kycklingar och tomtar där man ställer ett värmeljus mitt i magen är inte min grej.
Men stilren(!) spindelväx, massor med plastspindlar, svarta dukar och servetter är desto trevligare.
Och så hoppas jag att det hittar några ungar hit till obygden som man kan skrämma lite.
Tuvär är inte Bus eller Godis så stort så här i änden av en liten by utanför en större by, men några ungar finns det i alla fall.
Och så blir det skräckfilm med de stora grabbarna ikväll.
Kanske kan man spöka ut hundarna lite också...?
Åtminstone Freud. Ferry brukar bli förnärmad och Nestor är lite halvrädd för allt konstigt och okänt.
Freud går säkert med på att ha 4-åringens dödskallepyjamas på sig, hehe.

Jamen BUUUUUH! då.

Om jag lugnat ner mig?

Häh!
Knappast.
Sitter fortfarande i samma läckande eka för att jag själv slagit yxan i båten.
Eller nåt.
Men om man ägnar sig åt barnens julklappar kan man ju mota bort det värsta i alla fall.
Jo. Jag känner mig ganska klar.
Bra julklappar också.
Av bara farten fick jag en snilleblixt och handlade en till maken också medan jag ändå väntade på att ett par grabbar skulle bada färdigt.
En sån där grej jag vet att han vill ha, kan aldrig klura ut, skulle aldrig köpa själv, men kommer att bli glad när han får.
Bästa sortens julklapp.
Men själva julen...
Äääh, jag vet inte.
Jag har gått all in så många jular utan att nån brytt sig så i år seglar jag bara med.
Fokuserar på mina egna barn och låter resten av släkten tråka sig på valfritt vis.
Klart vi ska baka ett ton pepparkakor.
Klart vi ska tokpynta huset.
Klart vi ska göra snögubbar.
Men i övrigt vet jag inte.
Det kan vara sånt jag vaknar av på nätterna...
Och blir arg över att jag får ångest av på dagarna.
Nejmenhörrni, vi är inte där än.

15-åringen lagade sin sedvanliga tisdagsmiddag idag:
Kotletter i ugnen med tomat och mozzarella på och med en gudomligt god sås bestående av crème fraîche och Philadelphia sweet chili. Och potatismos. Och en jättesmarrig fetasallad.
Nog för att jag hjälper till en del men det är en skön skillnad mot att göra allt.
Nu stack han till tvåochenhalvdags Lan:ande i hyrd kvarteslokal i grannbyn.
Ja, herregud - han är stor nu.
12-åringen har en övernattningskompis här och 9-åringen har lagt sig tidigt i väntan på morgondagens bowling med bästa kompisen.
Så här blir det ganska folktomt.
Skönt.
För jag får besök av kära E som ska försöka köra hit i sin stela ryggkorsett. Jag höll på att börja böla när hon ringde. Det kändes verkligen tajmat att just hon ville komma. Jag saknar henne.

I övrigt tänker jag sova.
Eller vad man nu gör när man inte orkar hålla sig vaken.
Eller så håller jag mig vaken för att jag inte orkar sova.
Vi får se.
Imorgon är en annan dag.

Cirkeln är sluten

Vad var det för puck-romare som sa det med glättig ton?
Kanske till och med en av de gamla grekerna.
Antagligen.
För på den tiden var inte psykiska sjukdomar, mediciner och rehabilitering uppfunna.
Så man tyckte väl kanske att var en rolig åktur att ta hela varvet och sedan landa där man började.
Mina cirklar är likt tvångsvård slutna hela tiden.
Men det är inget att jubla över.
Inte är de runda heller.
Nej, knaggliga, taggiga livsloopar som korsar sin egen bana och som har fullt med vilseledande återvändsgränder som man måste backa ur. Som i och för sig passerar GÅ x antal gånger, men det är helt omöjligt att försöka kliva av.
Idag slöt sig min loop. På ett sätt.
På ett annat sätt kan man säga att jag påbörjar varv sjuttielva.
Och inte är det så kul att åka när man redan känner till alla knaggel och taggar.
Sjukskrivning...gamla mediciner...nya mediciner...nygamla mediciner som man får prova igen...biverkningar, blablabla...sitta hos läkaren och försöka känna efter hur man mår...vara ledsen över att man möter så mycket folk man känner som har slutat att fråga hur man mår för länge sedan...komma hem från läkaren och säcka ihop för att man egentligen inte orkar hålla på att åka dit...vara trötttrötttrötttrött...ångest, ångest är min arvedel...framtiden är försvunnen...det mesta är svart...
Tja, den vanliga loopen faktiskt.
Den åkturen som blivit vardagsmat för mig hur mycket jag än kämpar emot.
Så får jag vinka till världen när jag passerar GÅ...
Utan att kunna kliva av.

My hometown

Över hela förstasidan i morgontidningen idag:
En pizzabagare som uppfunnit den nu mer eller mindre riksbekanta fusionen mellan en en inbakad pizza och ett hamburgermål vinner ett pris.
Och naturligtvis inte vilket pris som helst heller. Utan en tåmla. En tårta med en inbakad semla.
Goda idéer ska belönas. Säger kommittén.
Äckliga också. Säger jag.
Men faktum är att den enormt bulliga och välfyllda Calskroven är mycket populär här i Skellefteåtrakten.
Har man inte ätit en själv så känner man givetvis någon som gjort det.
Och alla påstår faktiskt att den är god.
Med tanke på att MacDonalds försökt öppna här två gånger och båda gångerna fått krypa från Schtaaan (som vi säger) med svansen mellan benen kan man ju konstatera att vi har en egen vilja när det gäller snabbmat.
Det sägs att min lilla stad är den enda i världen där Donken tvingats stänga. Men jag har inte kollat fakta. Helt vanligt kan det ju hur som helst inte vara.

Rolig förstasidesnyhet.
Och dagen börjar på ett lättsamt sätt.

Äh, det hade den gjort redan innan jag tog mig an kaffe och morgontidning förresten.
Världens sötaste och raraste herr G (kollega till B) har gjort det igen:
Nämligen förärat mig med en egenhändigt inspelad avslappnings- och meditationsskiva.
Och jag blir rörd.
Egentligen känner vi inte varandra särskilt bra ens. Och det är väl det som gör att det är så rart att han tänker på mig.

Igår kväll kände jag mig som gelé. Hela jag. Inuti och utanpå.
Visst, jag brukar ju vara slutare än slutast - särskilt dagen efter en ångestattack - men det här var någonting annat.
Först efter att jag halvlegat och sett två avsnitt av två knäppa serier sent igår kväll förstod jag vad det var:
Jag hade helt enkelt ingen ångest.
Med fötterna på bordet, rumpan nedhasad i soffan och med huvudet mot herr B:s axel insåg jag plötsligt:
- Ah, det är så här alla ni andra har det när ni kollar på tv!
- Förmodligen. Svarade B kort och självklart från en lika avslappnad människohög.
Inte ens när jag skulle gå och lägga mig kände jag att jag behövde kolla på fyra dokumentärer på Kunskapskanalen eller oja mig för att jag inte tagit Sobril tidigare under kvällen.
Nej, jag bara lade mig och sov. Utan svarta tankar. Utan otrevligheter.
Och jag har sovit gott. Inga mardrömmar. Inget vara vaken ett par timmar i stöten och vanka av och an.
Fint va?

Lite dålig tajming kanske att vara i sitt sjukdomslivs bästa form när man ska träffa läkaren, haha.
- Hur är det?
- Jo, tack! Bara finfint! (käckt). Tänkte börjar jobba heltid i eftermiddag och samtidigt köra hårt med det lilla jag har kvar på min magisterutbildning. Ja, om jag hinner innan jag ska på badhuset med barnen, göra kroppkakor och sedan vara ledare för barnens alla fritidsaktiviteter. Too de loo!

Nej, men hörrni. Kanske orkar jag tvätta håret innan i alla fall.
Och kanske är jag tillräckligt avslappnad för att våga köra till stan efter nattens massiva snöfall.

Hackat och malet

Jag är ju lagd åt det hållet att det ska hända nåt hela tiden.
Från grunden lagd. Alltså mitt friskjag.
Så har jag alltid varit.
Och är fortfarande.
En bortslösad tråkig dag gör mig rastlös och ledsen.
Men det är inte alltid mitt sjukjag håller med.
Innerst inne tror jag att sjukjaget faktiskt vill vara torktumlarluddgrå och vila sig i form.
En ständig konflikt.
Idag blev det varken hackat eller malet.
Och då blir jag lite förvirrad.
Jag vet faktiskt inte om jag tagit tillvara på den här dagen.
Skött om den, närt den, bejakat den på bästa sätt.
Jag skulle mysa med en brasa...men den slocknade.
Jag hjälpte 12-åringen och en 13-åring med en kladdkaka...men den blev superbränd.
Jag dammsög...före bakningen.
Jag försökte veckohandla med en 15-åring som bara ville ha nudlar, och kom hem med...?
Jag tog fram rester till middagen....och råkade slänga sånt som skulle vara kvar.
Jag försökte torka valpkräk ur vår säng för att herr B inte skulle bli galen...men, nej.
Ja, och så vidare.
Varje ansats har har liksom halvblivit.
Om jag räknar dagen i låta-bli-att-tappa-sugen-poäng blir den väl kanske just så pass godkänd.
Räknar jag den i effektivitet kommer den inte upp i samma poäng.
Torktumlarluddgrå har den väl varit på sätt och vis och lagom aktiv och så. Men vilat mig i form har jag knappast gjort.
Äh.
Haha - shit pommes, jag har visst just upplevt en vanlig dag!

Giltig eller ogiltig frånvaro?

Ja, inte vet jag.
Jag ställde i alla fall in dagens rehabilitering.
För att jag är i dålig form efter en jobbig helg.
Men kanske också för att jag i hemlighet är lite blasé.
Jag menar...
En sån här rehabilitering blir man inte friskare av.
Däremot funkar den/man förstås bättre om man blivit lite friskare.
Och funkar den tillräckligt bra så har man blivit för frisk för den.
Vilket jag naturligtvis strävar efter i allt jag gör.
Men idag är jag inte där.
Och tre timmars valfria aktiviteter bland betong och stål skulle inte heller ändra på det.
Tuvär. Om det är ogiltiga eller giltiga skäl vet jag inte.
Men jag försökte ta sovmorgon istället. Vilket i och för sig var lönlöst när jag enligt militärisk tortyr blev väckt varannan minut av 9-åringens frågor om hur man steker ägg och bacon.
Ääh...
Kanske är inte Hälsans Trädgård the place to be för mig.
Jag har full förståelse för att det kan finnas folk där som behöver struktur, uppmuntran och ett socialt sammanhang. Som har varit borta från arbetslivet och en hel massa andra liv länge.
Men jag gör inte det.
Egentligen har jag redan allt det där. Delvis för att jag aldrig har förmått mig till att släppa taget, men också delvis för att jag lever ett vanligt familjeliv med all struktur och de sociala kontakter det innebär. Med svängdörrar på Dårhuset inte minst.

Nä. Jag behöver minsann orka mer. Få bukt med min depression. Bli av med min ångest. Och ge fan i att grubbla så mycket.
Var lär man sig sånt?

Höstlov i alla fall.
För halva familjen.
Jag blev lite snopen när jag under helgen insåg att man inte kan ta för givet att en gymnasielärare får lov bara för att hans elever har det.
Herr B har visst bråda dagar hela den här veckan utom fredag. Men då blir han å andra sidan dubbelledig, eftersom han ändå är föräldraledig då.
4-åringen är på dagis och 6-åringen är på fritids.
Och de tre andra sköter sig själva och vill säkert inte ens umgås med sin gamla mor.
Så mycket för det lovet alltså.

Nä, om man skulle tända i kakelugnen och grilla sig en korv i kontemplation och ensamhet kanske.

Barnarbete

När man inte har sin bästa dag är det toppen att ha en 15-åring som mer än gärna utför sysslor för att tjäna ihop till två dagars datorspelande med besök på pizzerian under lovet.
Så han har både hämtat in ved, tagit en promenad med Nestor och postat ett viktigt brev åt mig och lagat middag.
Doften av korvstroganoff de luxe har letat sig in hit till biblioteket och han har till och med tänt massor med ljus i matrummet.
En win-win liksom.

Efter morgonens urladdning har jag försökt vila. Vilket inte är så lätt när barnen med kompisar har målat sina ansikten med diverse ögonskuggor och använt en hel blå kajalpenna (som förmodligen inte går att tvätta bort) och sedan rasat runt och byggt vapen av tomrullar och silvertejp.
Herr B har ägnat sig åt tvättberget och faktiskt lyckats med det nästintill omöjliga: att tömma hela tvättkorgen. Det ligger inte ens en stackars strumpa där. Fantastiskt.
Men jag känner mig onyttig. Ah, ni vet - värdelös, lat, hypokondrisk och galen.

Hur som helst är jag helt matt. Tom i skallen liksom. Som det så ofta blir efter ett psykbryt. Jag orkade inte ens bli upprörd att Myhrer som låg så bra till åkte ur i andra åket.
Bättre än sprängande ångest förstås.
Men dock: inte helt friskt heller.
Jag tror att jag ska avboka min rehabilitering imorgon.
För att rehabilitera mig.
Hemma.
Kanske sova till och med.
För det antar jag att mina tre skollovslediga grabbar också tänker göra.
Och så tinar vi rester från frysen till lunch.
Och går och lägger oss igen.
Som Specialagent Oso skulle ha sagt: Det låter som en plan!
Huvudsaken att man har en plan med sitt liv va?
Att dra täcket över huvudet när man är nere är ju högst förbjudet.
Men visst blir det en helt annan sak när man planerar att göra det.
Målinriktad rehabilitering. Ha ha ha.

Yberpedagogiska agentbjörnen Oso. Alltid lika pigg och käck. Som synes hjälper han barn med riktigt avancerade saker.
I treee stycken steeeg dessutom. Mycket enkelt och fattbart. Varför krångla till problemen liksom...

Gyllne morgon

Min morgon började med att tre små barn bråkade om storebrors gitarr.
Jag försökte styra upp. Försökte skicka ärendet vidare till den andra föräldern.
Resultatet? Nja, inget vidare.
Men ändå - ett vanligt litet tjafs i en vanlig familj.
Om det sedan visade sig vara med min sista droppe energi jag försökte medla och sedan halkade in i en hopplöshet så stor att jag fick en ångestattack är kanske inte lika vanligt.
Inte normalt i alla fall. Hoppas jag. För jag vill verkligen inte att nån ska ligga och krampa i fosterställning för att hjärnan blir överbelastad med skräp.
Jag hörde av en läkare att man har jobbat en del med att möta ångestattackerna. Ta emot dem. Ge efter. Jobba sig igenom. Ungefär som vid en förlossning antar jag. Och dessutom möta och ta emot ångesten när man känner att det håller på att pysa över. Stanna upp och låta attacken komma.
Om jag inte vore så slut och skakig skulle jag skriva ett spydigtnedlåtandeigenkännandeförvirrat hehe.
Att bejaka sin ångest....?
Jag som har spjärnat emot i hela mitt liv.
Kanske vi nu till och med är inne på det här tokiga ordet acceptans....?
Nämen, jag förstår andemeningen.
Så många strategier jag utvecklat genom åren för att hålla ångesten borta.
Jag har sprungit. Sprungit. Sprungit.
Tills jag inte orkade mer.
Men jag har sjutusen strategier till i bakfickan.
Problemet är bara att jag inte orkar plocka fram dem tillräckligt ofta sedan jag sprang, sprang, sprang rätt in i en tegelvägg och stukade både kroppen och den där man annars klarar av att tänka med.
Så därför blir ett litet gitarrtjafs en utlösare.
En dörröppnare. Och ångesten står ju alltid redo bakom dörren så han pressar sig in direkt.
Eller ut. Kanske ångesten går ut när man får en attack som sätter sig i kroppen?
Whatever.
Äh, vad var det jag skulle skriva om egentligen? Jag känner att jag tappar tråden här. Hej och välkomna till mitt allmänna inlägg om ångest som går ut på att skriva just ångest så många gånger som möjligt.
Jo, nu är jag med. 
Jag accepterar inte min ångest. Jag tar inte emot den, jobbar mig inte igenom den och jag låter mig inte få attacker när som helst.
I morse jobbade jag emot den så mycket att jag till slut lyckades sträcka ut benen. Gör inte det, säger jag. Det är mycket jobbigare att krampa med raka ben som man håller emot än att göra det i fosterställning.
Och så försöker jag liksom nästan profylaxandas för att häva attacken. Lyckas förstås aldrig. Det enda som händer är att jag blir yr.
Men under en attack är det inte hjärnan som styr. Det är kroppen. Antagligen har hjärnan öppnat dörren och släppt ut(!) allt det svarta. Så därför ligger jag där nästan nollad. Jag hör allt som händer runt ikring, men jag kan inte svara eller ens riktigt ta till mig vad nån säger. Det är som att jag stängt av trots att kroppen jobbar hårt, hårt.
Jag vet att den kliniska termen är Panikångest. Kanske kan det stämma om man har spindelfobi och det plötsligt kryper en långbent sak över ena kinden. Jag menar, om ångesten triggas av nåt speciellt. Nåt påtagbart.
Jag har oftast inte panik när mina attacker kommer. Det är nog mer så att ångesten har ackumulerats under lång tid. Och till slut ryms det inte mer, så jag rämnar.
Att jag får ett psykbryt (ett ord jag inte får använda för omgivningen) för att barnen halvbråkar om en gitarr har förstås ingenting att göra med just den situationen.
Däremot blir det droppen som får ångesten att rinna över.
Jag vet vad min ångest bottnar i. Är fullt medveten om varför jag har ångest. Men jag kan aldrig veta när dörren ska öppnas för att släppa ut alltihop.
Och jag V-Ä-G-R-A-R att stå där och hålla upp dörren och låta mig svepas med mot bränningarna frivilligt.
Kanske är det dumt. För i bränningarna hamnar jag ju hur som helst.
Kanske blir allt bara jobbigare för att jag spjärnar emot.
Men kanske är det friskt att inte välkomna det sjuka.
Kanske är det friskt att flamsa runt på facebook och ignorera mörkret i skallen så länge det går.
Kanske är det friskt att lösa korsord för att slippa tänka.
Kanske är det friskt att samla på klistermärken och pyssla ihop små grunkor och ge till vänner, även in absurdum.
Äh, jag vet inte.
Jag vet ingenting.
Det finns ett begrepp som heter Coping, som jag snuddade vid under sjukgymnastutbildningen.
Det handlar om vilka strategier vi har för att hantera smällar i livet.
Ett rätt så intressant forskningsområde.
Kanske måste jag fördjupa mig i det för att ta reda på vad som funkar bäst när man förgås av ångest.
Det finns säkert studier på det. Som på allt annat.
Men idag orkar jag inte.
För den här dan....var liksom över redan innan den börjat.

Snopphår

Att bo bara med halvfigurer av det manliga könet kan vara lite enkelspårigt.
Som kvinna är det svårt att förstå fixeringen vid det egna könsorganet.
Igår på Willys viftade lilleman med en jättelång rättika och skrek så att alla hörde:
- Kolla vilken bautasnopp jag har!
Massor med folk. Men ingen höjde på ögonbrynen förstås.
Jag menar,
Tänk om lille Ivar istället hade hetat Ines, hållit en fryst pizza mot de nedre regionerna och vrålat
- Oh yeah! Jag har världens största snippa!
Nä. Inte okej.
Dagens samtalsämne är tydligen könshår.
Frisyrer...färg...vem som har mest/minst...you name it.
Könshår på 12-åriga pojkar, 15-åriga halvmän och nästan 40-åriga pappor alltså.
Min egen behåring verkar inte intressera nån.
Och tur är väl det, hehe.

I övrigt är det rätt tyst här.
4-åringen har sprejat håret rosa och åkt iväg på roligheter med bästa kompisen och kommer inte hem förrän ikväll.
Den loja 9-åringen överraskade alla genom att pysa iväg till sin bästis redan i morse.
Och 6-åringen - tillika den största källan till hög ljudnivå och bråk - är på kalas.
12-åringen åker snart bort och tänker sova i grannbyn. Men för tillfället är han och hans far och återvinner mina noggrant källsorterade sopor (jag säger mina för att det bara är jag som bryr mig om sånt i det här huset).
Och min äldsta son ligger och slickar sina sår ute i bunkern efter omkullkörningen med moppen i snön när 6-åringen propsade på att få åka ståndsmässigt till kalaset.

Billigt och bra till middag då. För jag tänkte att vi skulle äta hämtpizza. En latmanslyx som annars kostar skjortan när man är en stor familj.
Vi har fått en ny meny från pizzan här i byn direkt i brevlådan. Jag är lite sugen på kebabpizzan som förutom de vanliga ingredienserna även påstås innehålla kärlek. Dessutom är det sänkt pris över helgen. Ett smart drag om man vill konkurrera med den populärare pizzerian i grannbyn.

Jag städar skåp och lådor idag. En sån där mani-tvångs-fixerings-grej jag har, ni vet. Fast inte idag. Idag gör jag det på det normala sättet. För att det behövs. Helt enkelt. Bland annat har jag grejat i mitt stora present- och pysselskåp. Sorterat alla mina klistermärken och lagt i mappar och plockat fram såna där fina gå-borts-grejer som passar till jul. Dessutom har jag samlat ihop alla julklappar och gömt på ett säkert ställe. Jag har känt att jag varit så sen i år, men trots allt har jag tydligen lyckats få ihop över två kassar fulla.
Å, jag har världens roligaste grej till mammas sambo! Han har varit så avundsjuk på en kapsylöppnare vi har fått från en kompis som jobbar på Lakkapää (bygghandel). När man öppnar så låter först ett klick, sedan hör man nåt som rinner och så slutar det med att en jätteläskig röst nästan hofullt väser Laaaakkkaaapäää-äää-ääää. Det är en sån där reklampryl som inte går att köpa. Men nu har vi fått tag på en. Till den ska han få en hel läskback full med favoriten Grape Tonic så kan han öppna flaskor hela julhelgen. Roli ja ä.

Ah. På ´t igen då. Eller näh. Kom just på att jag sitter med en penna i högsta hugg. Var visst på väg till vardagsrummet för att lösa korsord. Nån måtta får det ju vara.

Avslut

Frid och harmoni i Dårhuset.
Barnen och kompisar sköter sig själva med varsin godispåse efter en makalöst god middag.
Sallad med groddar och balsamvinäger, färskt bröd, cola/bubbelvatten, pommes från en sprillans ny fritös, rödvinssås och...
Kvällens icke helt okontroversiella huvudattraktion: hästfilé.

Ja hörrni...
Det var jobbigt på terapin idag.
Jag gillar ju som bekant inte avslut. Att skiljas från folk. Inte för att jag räknar min terapeut till skällskategorin folk. Vill jag bara säga.
Nejdå. Hon är bra. Riktigt bra.
Och jag grät. Och hon grät.
Två års bekantskap två gånger i veckan sätter visst sina spår även hos en luttrad psykoterapeut.
Det kändes som att jag förväntades sammanfatta våra sittningar idag.
Så jag tog i ända från tårna och använde mig av meningen jag hittade i indiandokumentären härom dagen:
Att det var viktigt att återknyta till historien för att ta sig till framtiden.
Vilket förstås är precis vad jag pysslat med. Rotat runt i min egen historia för att hitta en väg att ta mig ur det. En väg framåt.
Så gav jag terapeuten en symbolisk gåva. Ett höstlöv jag gjutit själv på min andra terapi. Den mer fysiska på Hälsans Trädgård.
Och sedan...
Tystnad. Ett tomrum. Ett hål. En lucka i mitt liv.
Vad förväntas jag fylla två halvdagar med framöver???
Grubbla och analysera ännu mer?
Nja, jag hoppas och tror ju att alla mina terapisittningar ska hjälpa mig att grubbla mindre.
Och i så fall får jag då ännu mer tid över.
Till vad?
Livet kanske...

Eller sitta hos polisen och förklara varför jag tryckt upp brösten i en 7-årings ansikte kanske.
La familia tyckte att jag skulle visa min tatuering för 6-åringens kompis vid middagen.
Vilket jag gjorde.
Och när han lite halväcklad utbrast Mäh, du visar ju bh:n!!! fanns det förstås bara en sak att göra.
Nämligen att dra ner tröjan och visa båda sidorna.
Han dog. Fast på ett bra sätt hoppas jag.
Äh, bröst! Vad är grejen med dem egentligen?
Strunt samma.

Fleda´ du sa, fleda´ de´ va´!
Fram med chipsen innan godiset hinner ta slut.
Och fram med vinet innan jag hinner ta slut.
Sedan kanske det blir lite Doobidoo.
Jag läste förresten att Lasse Kronér visst toppade nån lista över vilken kändis kvinnor helst ville gifta sig med. Eller om det var ligga med? Dejta kanske? Äh. Spela roll.
I en intervju var han hur som helst själaglad över resultatet och att han hade slagit självaste Persbrandt, bland andra.
Väl unt, säger jag. Inte för att jag vill varken det ena eller andra med honom men det skulle vara jättetrevligt att bjuda hem honom.

Ledig fredag

Herr B är som bekant eller inte föräldraledig varje fredag fram till jul.
4-åringen njuter av att få vara hemma från dagis (nej, jag kommer nog aldrig att lära mig att säga förskola).
I morse klädde han av sig och gick tillbaka till sängen för att mysa med mig efter att ha varit ute med Ferry i 10 minus.
Och så har han ätit skorpor hela förmiddagen.
Nu har vi just duschat.
På nåt sätt är det till och med lättare att låta bli att få schampo i ögonen när ingen av brorsorna är hemma.
Lunchen tänker han i vanlig ordning laga själv.
Idag blir det visst varma mackor med korv på. För att han kan hela receptet, säger han.
Gullungen.
Och jag är glad för att han får en egen dag. Som alla brorsorna också har fått när jag har jobbat 80%.

Men de andra sitter inte i sjön heller.
6-åringen klev upp före f-n idag för att han var så exalterad över eftermiddagens återbesök för förskoleklassen på dagis.
Jamen vilken lycka va? Att trava in på sitt gamla place, ett år äldre, en mil längre och med dubbla portioner kaxighet och se småbarnens ögon bli stora som tefat.
15-åringen är också på gott humör. Franskaprov till trots så hade han för en gångs skull ingen panik. Och så gjorde han en kanoninsats med sin samhällshemuppgift igår. Som grädden på moset har han fått pengar av mig för att köpa en kasse full med snabbnudlar. Det är hans nya favoritkvällsfika.
12-åringen följer en kompis i grannbyn hem. Han har ju en enastående förmåga att göra det mesta av varje helg så planerna för lördagen är givetvis också klara.
Då återstår 9-åringen. Som förmodligen kommer hem och byter om till sin nya zombiedräkt efter skolan. Och som bara tänker slappa - och förmodligen äta godis - hela höstlovet.

Jag får också lov efter idag.
Åtminstone ett långt lov från jobbig terapi.
Sista gången idag alltså, och jag tänker visa mig från min bästa sida. Eller. Ja. Vi får väl se.
Kanske faller min eminenta terapeut i alla fall död ner av chocken att se mig i nytvättat hår.
Och kanske är man helt färdighjärnskrynklad om man faktiskt orkat tvätta håret, ha ha.

Hal-le-lu-ja!

Efter många om och men fick jag till slut upp bilen.
Antagligen var den utmattad av mina svordomar.
Väldigt spak blev den i alla fall, och visade sig från sin bästa sida när jag sent omsider drog till stan.
Höll till och med rutorna både frost- och imfria.
Ja, det är tur att den här skorrande rackaren drar så lite bensin, säger jag bara.
Annars hade den legat pyrt till.
Jag har aldrig gillat den här plåtlådan.
Men efter min bilolycka och en totalkvaddad väldigt trevlig Opel hade vi akut kris på bilfronten.
När man bor ute på vischan och båda behöver bilen i jobbet får man snabbt köpa första bästa.
Vi hade det inte så fett på den tiden (heller) och blev därför tvungna att tömma hela sparkontot för att köpa Toyotan.
I och för sig visade den sig vara en rätt god investering, med tanke på att det enda ingreppet vi (ha ha) har gjort är att byta till en bättre begagnad motor.
Men trevlig har den aldrig varit. Man sitter liksom nere på asfalten när man kör. Och så skramlar och skränar den. Fläkten blåser in allt möjligt skräp och det är knappt att man rymmer tre små barnstjärtar i baksätet.
Nå.
Kanske slipper jag den snart.
Herr B går och väntar på att en kompis ska byta bil och tänker då köpa hans gamla.

Anyhow,
Så drog jag till stan för att hämta medicin (check!), köpa ketchup (check!) och potatis (check!).
Men det var en sån där dag det även slank med lite annat. Mycket annat. Typ allt i alla butiker.
Nyttoprylar indeed.
Eller vad sägs om en halloweenkostym till 9-åringen för ynka 49 kr? Tre par vampyrtänder var förstås också ett måste. Och en ny fritös. Boketiketter med ugglor på.
Dessutom...
Hade Kapp Ahl (de jeflarna) halva reapriset på allt. Jag köpte en tunika jag sneglat på tidigare. För 50 spänn! Resten av inköpen motiverade jag med att det var julklappar till barnen. Bland annat vita jeans till 6-åringen för 37.50. Han kommer att bli överlycklig.
Tokrea på systemet också. Och det måste ha varit därför det slank med både rödvin och en lyxöl till herr B - plus en flaska vitt. Av nån anledning jag inte vet.

Herr B säger jämt att jag inte är romantisk. Och jag kämpar med att hävda motsatsen. Är det inte romantik i luften när man med ketchup under ena armen och en potatissäck under den andra tänker på sin man och köper en flaska av hans favoritöl så vet jag inte vad. Nu står den på kylning och har dessutom blivit dekorerad med ett vackert plåthjärta jag köpte i en närbutik i Åkersberga.

Men nu har jag gjort mitt.
På nåt märkligt sätt lyckas jag alltid göra mina dagar så stressiga.
Helt i onödan.
Jag har blandat en smet till en pannkaka, så ingen lär ju svälta ihjäl om jag mot förmodan skulle bejaka min sjukdom och gå och lägga mig i fosterställning och hacka tänder i några timmar.

Den motvilliga hemmafrun

Fyra grader kallt.
Och låset till Toyotan har frusit.
Kanske ett tecken på att jag borde varva ner och hålla mig hemma.
Men jag tar det hellre som ett tecken på att det behagar jävlas.
Jag skulle nämligen skjutsa 15-åringen till skolan.
Och inte minst åka och köpa ketchup och hämta ut litium.
Dessutom hade jag vaga planer på att klippa mig. Väldigt vaga. Men nu när det inte går får jag för mig att jag hade bestämt mig. Och att mitt liv liksom hänger på ett hår. Ha ha ha.
Nähäp, nu får han inte igång moppen heller.
Att knalla 6-7 km på sju minuter blir nog lite svårt.
Han är sin mors son och avskyr att komma för sent. Sedan är han även sin fars son och satsar på en nollvision när det gäller frånvaro.
Stackarn.
När nyckeln inte går in i låset går dessutom tankarna direkt till en VISS person som nu för tiden är min svurna fiende.
Nej, jag säger inte vem. För vem vet vad min galna granne gör då?
Han har säkert inte gjort nåt just den här gången. Men bara att man direkt misstänker honom säger väl en del om ofoget han har gjort genom åren.
Usch.
Nä, här börjar minsann kännas som en sån där dag när jag har klätt mig i onödan.
Och jag som kickade igång den så bra med ett samtal till FK och allt.
Kanske lika bra att jag förlikar mig med tanken på att vara hemma. Gillar läget, liksom.
Och fortsätter ringa de där jobbiga samtalen jag har samlat på hög.
Till gyn inte minst.
Lilleman får helt enkelt klara sig utan ketchup.
Vilket han borde kunna göra med tanke på att vi ska äta pannkaka till middag.

Symbolik

Haffad av polisen...
Järnvägskorsning...
Kompisar som fått barn...
Symboliskt värre i drömmarnas land.

Sex poliser á la DDR lindade in mig i sånt där avspärrningsband för att det tydligen var förbjudet att cykla utan strumpor. Det var obehagligt.
När jag skulle försöka fly upptäckte jag att jag var fast mitt i en järnvägskorsning med alla grindarna nedfällda. Panikslagen stod jag kvar och försökte räkna ut på vilket spår tåget skulle komma.
Ja, det där med bebisen hörde inte dit. Men det är ju förstås ett återkommande tema i mina drömmar. Det värsta var min avundsjuka. Jag läste lusen av mina vänner för att de var för gamla. Nämligen exakt lika gamla som min mormor och morfar var när jag föddes. Något år äldre än vad jag är nu...

Ah, kanske lika bra att låta sig väckas av telefonen va?

Eftersom jag satt uppe halva natten och tyckte synd om mig själv och löste korsord kände jag annars att jag var värd en sovmorgon.
Å. Förresten känner jag starkt nu att jag också är värd sushi till lunch.
Eller så är jag inte värd nåt alls och måste trösta mig med sushi.
Same, same - but different.

Nä. Jag ska rycka upp mig och ta Ferry med mig i svampskogen.
Sol och plusgrader idag. Eller åtminstone plusgrad.
Fast det bryr sig inte trattkantareller om. Huvudsaken att det tjocka frosttäcket är borta så att de går att hitta.
Och björnarna. Borta alltså. Jag räknar kallt med att deras sovklocka ringde när det snöade förra veckan.
Men Ferry klarar sig nog bra i ett björnmöte. Han har nämligen blivit som förbytt sedan han fick sin kemiska kastrering. Morrar och har sig hela tiden. Veterinären sa att hans beteende kunde förstärkas innan det vände så ska man nån gång råka på en bunt björnar är det väl läge nu.

Cirkelkomposition

Ja, tänka sig att så hette en examinerande skrivuppgift på en superposh skrivkurs jag gick för nåt år sedan.
Ha ha ha!
Hela mitt liv är en cirkelkomposition.
För att inte tala om alla mina blogginlägg.
Den som inte heller kan sova kan ju roa sig med att läsa ca 1.65 inlägg om dagen tre år tillbaka i tiden för att förvissa sig om att jag ALLTID går tillbaka och knyter ihop säcken.
Till vilken nytta? Kan man ju alltid fråga sig om man vill strö salt i såren.
Till ingen nytta alls. Säger jag som har svaren på allt och samtidigt lösningen på inget.
Ikväll har jag bölat inför min mer okomplicerade och tryggare hälft över det faktum att min terapi närmar sig sitt slut och jag är för hundradeartonde gången tillbaka där jag började.
Oförlöst.
Ofärdig.
Oterapierad.
Ett av mina problem - och i bättre ljus förstås: även en av mina styrkor - har alltid varit min förmåga till självinsikt. Min intelligens. Min förmåga att se livet från den ljusa sidan. Inte bara se det halvfulla glaset men även att dricka upp det. Vara krass. Väga för och emot. Förstå alla andra utom det allra innersta av mig själv. Och så vidare ända ut i världsrymden.
Jag hamnade i skiten på grund av allt det där.
Jag har jobbat mig igenom skiten på grund och tack vare allt det där.
Och jag sitter kvar i skiten för allt det där finns kvar. För att det är jag.
Ain´t life a bitch?
Nu tog jag ett glas vin.
För att herr B på min egen inrådan har gömt mina starkare piller.
Haha. Nej, förlåt. Det är inte kul. Jo, fast lite kul. Om inte annat så hör det säkert hemma i en Norénpjäs.
Och så löser jag korsord för brinnande livet.
För att herr B sover.
För att alla sover.
För att tv suger.
För att stänga av min cirkelkomposition.
Hjälper det då? 
(Fan vad ni frågar)
Handen på hjärtat...
Jo, det gör det faktiskt.
For now.
Carpe diem och allt det där...men är inte det trots allt vad vi har, och vad som får oss att klara av oss själva?
Här och nu.
Imorgon...
Kommer jag säkert att ångra att jag bröt ihop. Utåt alltså. Allt blir liksom så mycket värre då.
Det är därför jag fortsätter att vara kapabla Nettan som inte bara är klassens clown utan även springer omkring och kokar kaffe på min egen rehabilitering.
Femuggliga korsord.
De svåraste.
I min lilla värld av tanttidningar fådda av mor och mors svärmor är jag kung.
Undrar om kronan sitter kvar om jag tar ett glas till lite senare?

PS! Observera alla engelska influenser i mina uttryck. Funny, hah?

Totempåle

Näst sista terapisittningen.
I min förtvivlade jakt på en försvunnen barndom hade idag (o)turen kommit till min älskade moffe.
Men eftersom vi - förstås - redan avhandlat ämnet MOI ganska grundligt, och dessutom gått igenom allt jag vet om resten av min familj fanns det inte så mycket kvar att säga om morfar som inte redan var sagt.
Snopet och rumphugget. Nu när han skulle få en egen dag och allting.
Varvid jag försökte förklara för terapeuten att han är värd ett bättre öde än min fåordighet.
Att sammanfatta honom till en snäll och hjälpsam man som försökte finnas till för hela världen, som hade en blå fjällrävenjacka, kunde berätta de allra mest underhållande anekdoterna, tyckte att varje fyraåring skulle lära sig att hantera en kniv och som levde enkelt - och helst ute vid en eld - utan en tanke på status eller prylar...
Var till och med kortare än när jag tvingades krympa ner hans nekrolog till det jag tyckte då var en skärva av ett liv.
Nå. Nu är ju min terapeut tack och lov rätt så clever och hade redan bilden klar.
Men ändå.
Jag kände inte ens att jag hade nära till gråten, haha.
Nämen, det trygga jag har tagit med mig från min barndom står momme och moffe för.
Som ett par extraföräldrar.
Liksom självklart.
Det blir väl kanske aningen fåordigt då.
Hur som helst fick jag alla mina egna(!) anteckningar om knasigheter i min uppväxt med mig hem.
Vad jag nu ska ha dem till.
Det är ju helt enkelt mina minnen ur min egen snäva synvinkel.
Att jämföra dem med andras minnen skulle inte tjäna nåt till.
Att jag sedan kan tänka mig flera inblandade som skulle ha nytta av mina anteckningar...tja, det är en annan femma.
Hehe. Kanske får kopiera upp och skicka. Helt anonymt.
Jag såg en sån fin dokumentär igår kväll. Den handlade om ett minoritetsfolk på en ö utanför Canadas kust. De hade som på så många andra ställen körts över och trasats sönder av kolonisatörer genom århundranden.
Men på senare tid hade de hittat tillbaka till något som liknade deras gamla sätt att leva och förhålla sig. Till sin egen kultur. De förklarade att det var viktigt att återknyta till historien för att kunna ta sig till framtiden. Vackert va?
Och så grät jag. För det är förstås det jag har pysslat med i terapin.
Så nu ska jag gå ut och  hugga mig en totempåle. För att hylla min förfäder. Utan vars inblandning jag inte ens hade funnits.

Olika strategier

Jag hade en tuff kväll igår.
Hur jag än vände och vred på tankarna kom de hela tiden tillbaka till dagens fotokurs.
Fullproppad med viktig lärdom till en en hängiven fotoamatör som mig skulle jag önska att jag orkade lyssna.
Och jag skulle förstås också önska att oförmågan att lyssna inte behövde betyda att jag är värdelös på precis allt. Att jag är omöjlig att rehabilitera. Att jag måste ligga kvar under den sten jag backat in under i tid och evighet.
Ångest, gråt och tandagnisslan varvades med oroliga drömmar och lättväckthet.
Förutom just vid 01-tiden då tydligen sov gott.
Det vet jag för det var då herr B för ovanlighetens skull vaknade av en mardröm...
Gick för att göra sig en nattmacka...
Och somnade sedan om.
Tänk så olika strategier man kan ha.
Hans var ju liksom oändligt mycket bättre.

Jojo. Fotokurs och terapi idag. Och som vanligt vill jag bara dra täcket över huvudet. Och lika mycket som vanligt är det svårt att göra det när man inget hellre vill än att bli rehabiliterad och fungera.
Men jag får väl helt enkelt ta på mig mitt nya halsband med texten Fånga Dagen som jag fick av en god vän igår. Jag hoppas - och tror - att det gavs med glimten i ögat. Men med både halsbandet och min uppkäftiga flamingo torde jag väl vara rätt skyddad mot motgångar idag? Kanske tar jag till och med på mig min rosa Carpe Diem tröja, ha ha.

I övrigt kan jag - för de som läste mitt inlägg om vanliga dagar - meddela att det var precis en sån igår.
För det är det väl när en tjockskallig 6-åring spräcker hela framrutan i en stor buss utan att ens få en skråma i pannan?
Hu. Jag vågar inte ens tänka på vad självrisken kan gå loss på. Men gissningsvis är det mer än vad hela min Stockholmstripp kostade.

Freja: Här är den. En suddig bild från igår. Flamingon ruggar nu och är inte så snygg i närbild. Undrar hur lång tid det tar innan den läkt förresten? Det röda runt om är en reaktion från tejpen. Det såg inte klokt ut de första dagarna. Jag har extremt känslig hud och tål inget sånt, så det lustiga är att själva flamingon inte alls har varit röd eller svullen.

I aim to please, del sjuttielva

Mammas sambo klagar visst över att vi aldrig träffas.
Usch, mammas sambo...visst låter det trist?
Men vad säger man då: plastpappa, styvpappa?
Det blir också lite konstigt eftersom jag flyttade hemifrån precis när de träffades och han har aldrig varit min pappa.
Nå.
Whatever.
Barnens moffe klagar visst över att vi aldrig träffas.
Så därför bjöd jag hem honom och min mor på middag idag.
Fast med tanke på att han är kinkigare än ett barn när det gäller maten kanske hans nöjdhet kommer av sig när jag serverar kycklingköttbullar med garam masala och massor av vitlök, hehe.
Närå. Snel som ja ä kommer jag även med höggastronomisk precision att tillaga falukorv i ugnen och ett lent potatismos utan konstiga kryddor.

Jag känner mig uppåt idag.
Kanske delvis för att jag hittade en gudomligt smarrig ostbricka på halva priset på Willys och snart har goffat i mig två av ostarna till lunch.
Men kanske också delvis för att jag åkte på semester och överlevde.
Det är inte kattskit.
Kanske kan jag till och med se lilla värdelösa mig i ett något varmare och mjukare sken framöver bara för den skull.

Förresten tycker jag inte att folk(!) reagerar tillräckligt mycket på att MOI numera är tatuerad. Eller gaddad, som vi tatuerade tydligen säger.
Den enda som gjort det är 9-åringen. Han säger att jag är för snäll och för svag för att passa i en tatuering. Haha.
Äh, förresten är det nog jag som inte reagerar tillräckligt. Jag borde väl liksom det. Särskilt med tanke på att jag alltid sagt att jag absolut inte under några som helst omständigheter...
Nu känns det som att jag alltid haft ett fågelhuvve som stuckit upp ur blusen.
Och dessutom känner jag mig precis som vanligt.
Varken coolare, snyggare, tuffare eller för all del starkare.
Snacka om antiklimax.
Vaddå tjatar? Äh, vänta bara tills polletten trillar ner och jag ångrar mig. Då ska ni få se på inlägg!

Herr B:s lilla 46:a avbildad i betong och använd som dörrstopp.