Moppeäventyr

Ja, det var ju som sagt en allmänt pissig dag idag.
Även om kalopsen blev min husmorskarriärs godaste (en paradrätt jag lagat en triljard gånger) så kunde jag liksom inte rycka upp mig.
Fru L föreslog en rask promenad broarna runt men det kändes för jobbigt. Men nånting kan vi väl hitta på? Fortsatte hon enträget. Äh, jag vet inte om jag orkar klä mig. Då hörde jag hur tråkig jag lät och brainstormade med mig själv tills jag kom på en rolig aktivitet. Ja, jag kan väl komma och dricka kaffe då (tyst suck).
Hö, hö, hö! Du kan väl ta DIN moppe? Tyckte herr B.
Jo, tjena. Tyckte jag.
Men så fick jag för mig att det tydligen var dags att lära sig köra i alla fall. Jag fick hjälp med att kicka igång den och skulle sedan ta ett varv runt gården. Men jag vågade inte stanna så jag fortsatte hela långa vägen hem till fru L.
Nere vid älven tjoade jag förbi tre 12-åriga fiskare med tappade hakor. Jag skriver tjoade för det var precis vad jag gjorde. Inte vågade jag släppa styret och vinka. Jag skrattade sedan så visiret immade igen. Kände mig som värsta hells-angels-mamman på rymmen. Ja, i 7 knyck i timmen, men ändå. Ni ska veta att det inte är lätt att köra moppe så sakta att hastighetsmätaren inte ger utslag. Det kräver skitmycket balans. Så det så.
Så fortsatte jag genom hela byn. Vred gashandaget åt fel håll när jag skulle sakta in i korsningarna. Tog ut kurvorna nästan ända ner i diket för att inte tippa. Och så sjöng jag för att jag var så nervös. Väldigt högt, kom jag på efter ett tag. Moppen låter nämligen nästan ingenting.
Inför publik i kvarteret imponerade jag på mig själv när jag så snyggt tog trottoarkanten och gled in på fru L:s uppfart, tog av mig hjälmen och skakade till håret så det låg så där perfekt som på alla snygga tjejer på film.
Nä, det gjorde jag inte. Jag gick in med hjälm för jag kunde inte få av mig den. Antagligen för att fingrarna hade krampat ihop. Fru L skrattade ihjäl sig när hon trodde att jag haft hjälm på mig i bilen.
Efter en trevlig fikastund var det dags att vända hemåt. Fru L:s söner hade jätteroligt åt att gamla Tant Annette skulle försöka köra moppe så de följde med ut för att filma spektaklet. Nu blev det inte världens roligaste film direkt eftersom vi alla kickade och kickade tills svetten lackade utan att moppejäkeln startade. Till och med grannen.
Till slut fick jag bita i det sura äpplet och ringa herr B. Han kom ditkörande på 15-åringens moppe och fick igång min med ett kick. Men inget lilla gumman - tack för det!
Så körde vi sida vid sida hemåt i kvällningen. Det sägs att jag kom upp i 45 vid ett tillfälle. Fan tro´t.
Hur som helst har jag kört mitt livs första 5 kilometer på min blå fara. Ja, för att inte tala om mina första 5 kilometer på moppe överhuvudtaget. Och det var kul!


Jag tror så här...
Att när man har en nattsvart depression och olidlig ångest blir de där ljusa ögonblicken livsviktiga halmstrån att krampaktigt hålla fast vid. Att lära sig köra moppe under sitt 39:e levnadsår är ett halmstrå som inte går av för hackor. Att skratta åt sina egna tillkortakommanden likaså. Och att umgås med bästaste fru L. Och vara på mini-roadtrip med sin bättre hälft. Jag har alltid haft förmågan att se det stora i det lilla. Men jag tror minsann att jag blivit ännu bättre på det sedan jag blev sjuk.