Tack och lov för Psyket!

Som sagt,
Dagens planer var snåriga och alltför många.
Jag avbokade terapin.
Jag insåg att jag är alldeles för svårstucken för att sitta på lab med kraschad mage.
Och så tyckte jag ju synd om mig själv.
Men så ringde min vän E. Icket att förväxla med kära E som också är min vän. Ifall ni undrar.
Innan samtalet var över hade jag visst bjudit hem henne i morgon kväll.
Och jag började känna mig så uppåt att jag hakade på min mamma till stan för att bli avsläppt vid Hälsans så att jag och sistnämnda E kunde lunchdejta och planera vårt fredagsbesök på cirkus(!)(jo, det är säkert)(gratisbiljetter).
När jag sedan väntade ute på vägen för att mamma skulle plocka upp mig igen kom min mage plötsligt ihåg att den inte alls hade velat ha nån lunch idag.
Panik!
Det var för långt att springa tillbaka till Hälsans och i sanningens namn vågade jag inte heller.
Jag kastade mig in i bilen och dirigerade mamma till psyket = närmaste gratistoan med kortast springväg.
På vägen dit funderade jag vad jag skulle säga om jag träffade min terapeut som jag hade avbokat. Men jag insåg att hon definitivt skulle tro på mina skäl att inte sitta i terapifåtöljen ifall jag skulle springa över henne för att låsa in mig på toa.
Nå. Jag överlevde i alla fall.
Och på nåt sätt kände jag att cirkeln slöts när jag mot alla odds hamnade på psyket trots allt.
Och dessutom känns ångest och depression inte alls lika allvarligt när man har verkliga, kniviga, handikappande fysiska åkommor.