Sparris

Jag har ju ett nytt mantra:
Att endast ge info på en need to know basis.
Eftersom det sägs att jag är tvångssocial och pratar och skämtar hela tiden kan jag tänka mig att det slinker med ett och annat onödigt ord.
Så jag försöker tagga ner.
Det vill säga: Jag tänker i efterhand på att jag borde tagga ner.


Idag när jag och fina M just skulle åka på utflykt och köpa passionsblommor till växthuset dök plötsligt min chef upp. Tillsammans med den där personal...enhets...nånting-mannen. Tydligen hade vi en träff inbokad idag. Bra start liksom. Särskilt som min arbetsledare krumma L också hade glömt bort det.
Nå. Jag har lärt mig sedan jag tappade kalendern i mitt huvud att man inte dör av missade möten. Och allra särskildast inte de möten som blir av trots att jag glömt dem.


De där jobbmötena är nästan det enda forum där det finns ett genuint intresse för min utbrändhet. FK bryr sig ju inte om hur sjuk jag är utan bara om arbetsförmågan. Hos läkaren pratas mest mediciner och diagnoser - med tonvikt på bipolaritet, och på terapin ägnar vi oss nästan uteslutande åt min taskiga barndom. Till släkt och vänner säger jag mest att jag inte orkar, och i sanningens namn tror jag inte att de vill veta mer. Så faktum är att det känns rätt befriande att verkligen få en chans att prata ut om orsaken till min sjukskrivning.


Om det nu inte var för att jag jämt säger så in i håvete mycket. Om allt. Finns det till exempel egentligen nån anledning till att sitta och tjata om de där 14 jäkla sparrisburkarna som jag har i skafferiet? Bara för att det var det enda som satt fast i skallen när jag åkte och handlade. Eller florsockret. Eller säga halleluja och slå ut med armarna. Jag ser att både chefen (som tillkommit sedan jag blev sjuk) och personalsnubben tycker att jag är lite exotisk(!). Och jag ger mig faen på att de sätter det i samband med att jag går på psyket. Det är såna gånger man antingen borde bromsa innan eller på nåt sätt tala om att knäpphet inte är en del av mitt sjukdomstillstånd. Det är friskt att vara knäpp. Och om man är knäpp när man är sjuk, tja - då är det bara normalt. Friskt. Klart som korvspad va? När mötet avslutades erbjöd jag mig att skjutsa tillbaka mitt entourage. Och vad var det sista jag sa innan de hoppade ur bilen då? Jo, att jag hade lite bråttom för att jag skulle hinna stanna och köpa sparris...


Nästa möte ska jag vara skitseriös. Kanske till och med dra ner mungiporna och se ut som sju svåra år. Och knappt säga ett enda ord. För säkerhets skull.