Var nöjd med allt som livet ger...

Jag säger ju ofta att jag "bara" går hemma och träffar "inte en käft".
Antagligen för att jag inte är på jobbet.
Och antagligen för att jag inte är lika social som förr.
Men sant är det ju egentligen icke. Ändå.
Nu har jag just kommit hem efter en timmes hundprat hos grannarna.
Innan dess träffade jag alla mina compadres på Hälsans.
Plus att jag varit på sjukhuset och tjoat.
Och faktiskt(!) ringt flera roliga och produktiva samtal.
Barnen är här hemma med sina kompisar.
Sedan drar det ju ihop sig till cirkus med herr B, barnen och kära E.
Måhända är jag inte så osocial som jag intalar mig själv.
Och måhända kanske jag skulle må bättre av att sluta hålla ner mig själv.
Livet är inte svart eller vitt.
Hehe, har jag skrivit om det förr kanske?
Det funkar inte så att man har en on-off knapp: antingen är man ybersocial och ordnar stora fester eller så är man en enstöring som inte svarar på tilltal.
Om det finns fyra nyanser av brunt så finns det en triljard olika gråzoner (och nu menar jag inte torktumlarluddgrå - för det är en helt annan femma).
Jag brukar störa mig på folks good-enough-mentalitet. För att de svävar i mitten och nöjer sig med det.
Men tänk om det är så att de inte alls nöjer sig....utan är nöjda.
Och tänk om jag också skulle kunna lära mig att vara nöjd med att nöja med med det som blir av...
Nej, inte bara nöjd förresten - utan förnöjd.
Trevlig tanke. Jag ska genast börja öva.

När jag kom hem efter lunch idag möttes jag av ett dukat bord. Fast det känns liiiite svårt att känna sig förnöjd över det - med tanke på att de två fulla filpaketen och den nyöppnade mjölken stått framme sedan 07.00.